Adeln i Finland

Under medeltiden formades och stärktes centralmakten i det svenska riket. Lokala hövdingar och stormän fick se sin makt beskuren av en allt mäktigare konung. Centraliseringen innebar så småningom krav på en mer organiserad krigsmakt. Skattebetalande bönder lockades att utrusta en ryttare med häst och vapen, något som kallades att fullgöra rusttjänst. I gengäld befriades - frälstes - bonden från skatter och blev frälseman, sedermera adelsman. Detta formaliserades i och med Alsnö stadga 1279.

Från personligt till ärftligt adelskap

Frälset som sådant var från början rent personligt, alltså inte per automatik ärftligt. Det var inte heller nödvändigtvis permanent, utan rusttjänsten granskades årligen nogsamt vid en så kallad vapensyn. Under 1500-talet hade utvecklingen dock gått därhän att frälserätten sågs som något ärftligt (noteras kan att Gustav Vasa införde den ärftliga rätten till Sveriges krona vid Västerås riksdag 1544). Frälserätt, adlande, var något som förlänades av regenten och med tiden gavs frälse utan att motprestationen rusttjänst krävdes. I allmänhet var det dock militärer, officerare i aktiv krigstjänst, som ansågs vara sådana förtjänta undersåtar att de upphöjdes. Så småningom blev det allt vanligare att även högre tjänstemän och bemärkta vetenskapsmän adlades för sina förtjänster.

Högadel och lågadel

För att få tillträde till de allra högsta statstjänsterna krävdes det i allmänhet att man tillhörde adeln. Men även om man var adelsman så var inte det någon garanti för att alla dörrar stod öppna. Adeln i sig var också skiktad. Högadeln, det vill säga grevar, friherrar och så kallade riksrådsättlingar, var rik, mäktig och fåtalig. (Den var sparsamt, men dock, företrädd i Finland.) Lågadeln var relativt sett fattigare och mansstark. Oavsett om man tillhörde det ena eller det andra, så är det klart att även den tjänstemannaadel som med tiden framväxte utgjorde en självklar social överklass.

Adeln i politiken

Sedan Arboga riksdag 1435 var adeln ett av de fyra stånden som utgjorde ståndssamhället såsom det såg ut: adel, prästerskap, borgare (stadsbefolkning - mest hantverkare, handelsmän och lägre tjänstemän) och bönder (landsbygdsbefolkning - det vill säga de självägande bönderna). Beslut fattades inom varje enskilt stånd och sedan röstade varje stånd med en röst. För att beslut skulle kunna fattas krävdes medverkan av tre stånd.

Finland fick eget riddarhus 1818

Riddarhuset i Sverige instiftades av Gustav II Adolf 1626, då de då befintliga adliga ätterna introducerades i åldersordning. För att ordna sammanträdeslokaler för ståndet under riksdagarna lät man uppföra ett ståtligt palats nära Riddarholmen i Stockholm. 1808-09 års krig innebar att Sverige förlorade den östra riksdelen och Finland blev därmed ett Storfurstendöme under den ryska kejsaren. För de medlemmar av den svenska adeln som bodde i Finland, och för de som Storfursten - Kejsaren - upphöjde till nya finska adelsmän, grundades ett eget Riddarhus, vars verksamhet på allvar inleddes 1818. Den sista att adlas var ministerstatssekreteraren generalen August Langhoff, som upphöjdes till friherre 1912.

Numera utan politisk betydelse

Efter 1809 fortlevde i Finland den svenska ståndsriksdagen i form av fyraståndslantdagen. Den ersattes först 1906 av en enkammarriksdag. En av Europas mest gammalmodiga folkrepresentationer blev då i ett slag en av de modernaste och mest demokratiska. Därmed förlorade också adeln som kollektiv sin politiska betydelse.