Halva mitt liv har jag samlat på gamla böcker om Finlands krigshistoria under den svenska tiden, ett intresse som jag delvis ärvt från min far, som brukade ta mig med på sina antikvariatbesök när jag var barn. Jag är jurist till utbildningen och tack vare den kompetensen utsågs jag för cirka tjugo år sedan till riddarhussekreterare för Finlands Riddarhus, en tjänst jag hade vid sidan om förvärvsarbetet i tio år. Det gav mig en speciell utsiktsplats och kontakter med många likasinnade. Historia blev ett av mina favoritintressen.
Jag är också en sanningssökare. Under de gångna åren har jag i takt med att jag råkat på något intressant om släkten samlat det i en databas i form av släkttavlor. Släkttavlorna har sedermera svällt ut tills de förklarande fotnoterna blivit tiofalt så långa som huvudtexten. Dör ungefär åtta år sedan uppstod tanken på att vända på steken och övergå från släkttavlor till uppsatser utgående från fotnotsanteckningarna.
Jag funderade länge på om den första uppsatsen skulle handla om en person från 1500-, 1600- eller 1700-talet. Alla perioder är i sig intressanta, även om mängden tillgängliga data minskar exponentiellt för varje sekel vi rör oss bakåt i tiden.
Valet stannade vid Johan Henriksson Jägerhorn till Loppis, min förfader i nionde ledet, krigaren, som enligt Riddarhusets stamtavlor – i den form de haft åtminstone de senaste 250 åren – tjänade som Gustav II Adolfs page och följde kungen ända fram till det ödesdigra slaget vid Lützen 1632. Jag har hittat överraskande mycket ny information om Johan Henriksson. Han deltog i fälttåg i närmare tjugo år och red kors och tvärs genom Europa, men var i verkligheten aldrig Gustav II Adolfs page och deltog inte i slaget vid Lützen. Ett åttaårigt engagemang har resulterat i den nyutkomna boken Hårdast bland de hårda – en kavalleriofficer i fält.
Boken beskriver fälttågen under polska krigets slutfas (1626–1629) och det därpå följande trettioåriga krigets svenska skede (1630–1648) med en finländsk kavalleriofficer i fokus. Denne officer, välborne Johan Henriksson Jägerhorn till Loppis, är inte någon historiskt betydelsefull person. Han kom från Egentliga Finland i Sveriges östra riksdel och hörde till den obetitlade adeln. Ätten kan spåras agnatiskt till väpnaren Nils Pedersson till Hevonpää i Pemar på 1460-talet. Bland de ingifta hittas representanter av ätterna Odygd, Horn, Spore, Stålarm och Ljuster. Johan Henriksson Jägerhorn var gift med Hebla Clasdotter Gyllenhierta och de hade tre söner av vilka bara en skulle fortsätta ätten.
Huvudpersonen genomlever ett brytningsskede i adelns namnskick, ett resultat av Gustav II Adolfs riddarhusordning 1626: han kallar sig till en början Johan Henriksson till Loppis, sedan 1630 för Gyllenhorn (efter sitt vapen), och slutligen sedan 1634 Jägerhorn (efter sitt vapen). Johan Henriksson hörde likt sina förfäder till krigaradeln. Under andra polska kriget kämpade han i Livland och Preussen. Och under det påföljande trettioåriga kriget deltog han i otaliga större och mindre strider och belägringar. Han ledde sina ryttare bland annat i de segerrika bataljerna vid Wittstock 1636 och Breitenfeld 1642. Johan Henrikssons fotspår för oss kors och tvärs genom större delen av Tyskland ända till Brünn (i dag Brno i sydöstra Tjeckien), inte långt från kejsarstaden Wien i söder, och slutligen till Holstein och Danmark i norr. Hans kavalleriöverstar var Åke Thott, Hans Ekholt och Torsten Stålhandske.
Johan Henriksson Hägerhorn var en svärdets och inte en pennans man. Men eftersom han var officer och adelsman har hans namn fångats upp i offentligt material som centralmakten skapat och arkiverat framför allt i Stockholm: i krigsrullor, räkenskaper, rättegångsprotokoll, jordeböcker, riksdagsprotokoll och riddarhusgenealogier. Från och med 1630-talet började centralmakten arkivera räkenskaper och uppgifter mer systematiskt. Det finns således en hel del arkivupplysningar om Johan Henriksson. Några brev skrivna i tjänsten har också bevarats, men däremot inga personliga brev. En bidragande orsak till detta är de bränder som inträffat under tidens gång och under rysk ockupationstid. Här är det på sin plats att notera att inte heller general Torsten Stålhandske efterlämnat annat än rapporter skrivna i tjänsten.
Allt detta innebär också att denna bok till stora delar beskriver var Johan Henriksson befann sig och vad han kan ha fått iaktta och ta del av där han rörde sig. Ställvis leder oss arkivmaterialet oss dock så nära huvudpersonen att vi nästan kan höra hans snabba steg och flåsande andetag, såsom när han av misstag under sin permission våren 1628 bränner ner Nådendals kloster, eller när hans stridskamrater sommaren 1632 intas på hospitalet i Hildesheim för vård. Blessyrerna beskrevs minutiöst av läkaren som på detta sätt motiverade sin debitering. Källorna för oss lika nära händelserna under Johan Henrikssons sista attack i Rendsburg den 30 april 1645.
Att sammanställa Johan Henrikssons marschrutter har varit ett utmanande projekt. Uppgiften kan liknas vid att lägga ett gigantiskt pussel av informationsfragment. En systematisk genomgång av militärrullorna med utgångspunkt i 1641 års generalmönstringsrulla, där de finska kavalleriofficerarna förde in sina meritförteckningar, har gjort det möjligt att fastställa Johan Henrikssons karriär i detalj. När en ryttare avled antecknades förutom datum också dödsorten i rullan. Uppgifterna om de avlidna avslöjar konturerna av Johan Henrikssons marschrutter. Arkivmaterial från bland annat Finlands respektive Sveriges Riksarkiv, tyska landsarkiv och diverse dagböcker kompletterar bilden.
Vi får följa Johan Henrikssons släktband, karriär, familj, släktingar och utomäktenskapliga förbindelser i ett större sammanhang. Johan Henriksson Jägerhorns historia är i första hand ett exempel på hur kriget var det dominerande livsinnehållet för en officer som kämpade för den svenska kronans sak. Genom att placera en verklig person i händelsernas centrum hoppas jag att krigen och adelns roll i dem ska bli mer konkreta och begripliga för läsaren. Boken riktar sig följaktligen till alla som är intresserade av trettioåriga kriget och dess inledande akter. Jag hoppas att läsare i Sverige dessutom har behållning av att lära sig något nytt om den forna östra riksdelen Finland.
Boken är rikt illustrerad och innehåller ett tiotal kartor som förklarar marschrutterna, vilket också bidrar till en visuell upplevelse. Samtidigt vilar boken på ett omfattande empiriskt fundament med en noggrann notapparat och ursprungskällor. Källorna och metoden är utförligt presenterade i slutet av boken. Ett samarbete med militärhistoriker såsom professor Nils Erik Villstrand, doktor Detlev Pleiss och docent Ali Pylkkänen har stärkt den vetenskapliga kvaliteten. Boken har utkommit med understöd av Försvarshögskolans Delegation för militärhistorisk forskning, Finlands Adelsförbund samt von Frenckells fond av Finlands Riddarhus. Förlaget är Medström.
Text: Sebastian Jägerhorn, författare och tidigare riddarhussekreterare
Bild: Gabriel Hildebrand, Sveriges Riddarhus