Mathilda Svinhufvud - konstnärligt begåvad karriärkvinna och syster till presidenten

20.11.2019 kl. 10:17

På det gamla fotografiet ser vi två små linluggar blicka mot oss. Barnen är nästan jämnåriga, anletsdragen påfallande lika med samma breda panna, djupt liggande ögon, till och med det ljusa håret är slätkammat på samma sätt. Såsom brukligt var på fotografierna på 1860-talet ser de mycket allvarliga ut – en bidragande orsak kan också ha varit att barnen förlorat sin far sjökaptenen bara ett år tidigare. Flickan i rynkad kjol och högskaftade skor är placerad på stolen. Pojken står bredvid i sin tyrolerjacka och låter handen vila på flickans axel, som om han  tryckte ner henne på stolen. De kallas Poku (Gossen) och Tyttö (Tösen).

Gossen kommer senare att skriva studenten och börja studera juridik. Han kommer att tjänstgöra vid hovrätten och i senatens lagberedande utskott, delta i lantdagsverksamheten och bereda den lag som ledde till enkammarriksdag och till rösträtt för kvinnor. Han blir häradsdomare, riksdagsman, riksdagens talman. Han förvisas till Sibirien på grund av sin politiska verksamhet och efter återkomsten kommer han att leda Finlands självständighetssenat. Sedermera blir han statsminister och president.

Vid Pehr Evind Svinhufvuds (1861–1943) frånfälle bevistades begravningen av den högsta statsledningen, president Risto Ryti och marskalk Mannerheim medräknade, liksom av många representanter för utländska makter. Redan under hans livstid publicerades det flera biografier och festskrifter om Svinhufvud, de senaste vetenskapliga skrifterna under de allra senaste åren. Under 2000-talet har ocksp fru Ellen Svinhufvud fått sin beskärda del av levnadsteckningar.

Men hur gick det då för Tyttö? Presidentens äldre syster Mathilda Svinhufvud (1860–1941) är omnämnd i samtliga biografier om presidentparet och barndomsbilder av henne finns publicerade i tiotals verk om mera berömda släktingar. Men vem var då Mathilda, och hur kom hennes liv att gestalta sig?

Mathildas liv skulle präglas av hennes kön på annat sätt än i form av den fylliga rynkade kjolen på fotografiet från 1865 där den då femåriga Mathilda poserar. Både för att möjligheterna till vidareutbildning för flickor var sämre och på grund av familjens ekonomiskt svåra situation hade Mathilda inga möjligheter att få en utbildning motsvarande den hennes bror fick. I stället gick hon åtta år i Svenska Fruntimmersskolan i Helsingfors. Bland skolkamraterna fanns en av våra tidiga kvinnliga konstnärer, Anna Sahlstén. Även Mathilda var konstnärligt begåvad. Kanske var det just det gemensamma intresset för konst som gav gnistan till deras vänskap. Ett bevis på vänskapen är de målningar av Sahlstén som via Mathilda har funnit sin väg till Pehr och Ellen Svinhufvuds hemgård Kotkaniemi.

Konstnärsbanan var emellertid ingen lätt väg för kvinnor i 1800-talets Finland. Kvinnorna var sämre lottade än männen redan inom konstutbildningen, då de flesta av de högst värderade konstakademierna i Europa i regel var stängda för kvinnor, medan det krävdes understöd från en förmögen familj för de privata akademierna. Även i kritiken utsattes kvinnor för dubbla standarder då de förutsattes anpassa dig till feminina normer och avbilda motiv som ansågs lämpliga för kvinnor, medan dessa motiv samtidigt ansågs amatörmässiga och inte fylla kriterierna för den sanna konsten. Ofta avbröts karriären av äktenskapet. Utkomstmöjligheterna var ofta dåliga och många av de kvinnor som gett sig in på konstnärsbanan blev tvungna att skaffa sig ett annat yrke för sin försörjning. Anna Sahlstén, exempelvis, försörjde sig som teckningslärarinna och hann måla främst utanför terminerna.

Kanhända var just de svårigheter som hopade sig för kvinnliga konstnärer orsaken till att Mathilda aldrig drömde om konstnärsbanan som yrke. Familjens ekonomiskt otrygga situation hade ju kastat sin skugga över Mathildas och Pehrs barndom, och ännu på 1910-talet uppmanade Pehr sin dotter Mary som drömde om att bli konstnärinna att, för att trygga sin utkomst, hellre studera till tandläkare. Kanske faster Mathildas livsval tjänade som förebild?

Mathilda var förståndig och valde tjänstemannabananEfter avlagd examen skötte hon olika vikariat i tio år som biblioteksamanuens och som bibliotekarie samt vid rådstuvurätten i Helsingfors och på Finska Hypoteksföreningens kontor, där också hennes mor, Olga Svinhufvud, arbetade i fyra årtionden efter att hon blivit änka. År 1886 fick Mathilda tjänst vid poststyrelsen, först som extra kammarskrivare och två år senare som fast anställd tjänsteman. Hon tjänstgjorde vid poststyrelsen fram till sin pensionering 1926. Enligt Maritta Pohls, som skrivit Ellen Svinhufvuds biografi och som tidigare har forskat i poststyrelsens historia, var det fråga om en för tiden typisk arbetskarriär för en ogift ståndskvinna; först långa tider av vikariat och sedan en tjänst med ringa möjligheter till befordran.

Vid sidan av det dagliga arbetet fick Mathilda innehåll i livet av sina många intressen och talrika släktingar. Mathilda bodde med sin mamma Olga Svinhufvud i Kronohagen i Helsingfors, där även Pehr och Ellen Svinhufvud under sin tid i Helsingfors bodde, endast något kvarter längre bort. Damerna var aktiva i storfamiljens liv och leverne. Kontakten bröts inte ens när Pehr och Ellen flyttade till Kotkaniemi, för när de äldre barnen inledde sin skolgång i Helsingfors fick de bo hos Mathilda och Olga. Somrarna tillbringade mor och dotter först på Olga Svinhufvuds släktgård Mehtoniemi och senare på Pehrs och Ellens Kotkaniemi. Olga Svinhufvud tillbringade också sina sista levnadsår på Kotkaniemi och dog, med Mathildas ord, hos ”sin son, sin glädje och stolthet” 1921. Mathilda fick nu som sextioåring vänja sig vid att för första gången i sitt liv bo för sig själv. 


Jämsides med släkten och arbetet fortfor konsten att vara ett viktigt element i Mathildas liv genom åren. Utöver förvärvsarbetet fick den ogifta yrkeskvinnan nu också tid att måla. Måleriet ingick som en viktig beståndsdel i flickors uppfostran i de bildade klasserna och för Mathildas del fortsatte intresset genom hela livet. Släktingarna minns att Mathilda avlade studier vid Konstföreningens ritskola och att hon till och med kopierade tavlor i Tyskland. I släktens ägo finns fortfarande några av Mathildas olje- och porslinsmålningar. I Kotkaniemis samlingar finns ett häfte med silkespärmar som Pehr och Ellen Svinhufvud fick till sin fyrtioårs bröllopsdag den 30 december 1929 av Mathilda och hennes kusin Anna Poppius. Här skildras det äkta parets liv i dikt och bild och museipersonalen antar att illustrationerna är gjorda av Mathilda.

Utöver måleriet ägnade sig Mathilda också åt att skriva och läsa sagor för barnen i släkten. Redan när hon som barn lyssnade på de bibelberättelser mamma Olga läste för dem fascinerades Mathilda speciellt av den fantasifulla hisorien om Daniel i lejongropen, medan berättelsen om den yttersta domen gjorde större intryck på Pehr. Mathilda publicerade dock ingenting av det hon skrev, med ett undantag: I P.E. Svinhufvuds festskrift från år 1931 får vi läsa Mathildas livfullt skildrade barndomsminnen av brodern.

Kärast av de konstnärliga intressena var för Mathilda, enligt släktingarna, ändå fotograferingen. Det fanns det tid till under somrarna på Mehtoniemi där hon också hade ett mörkrum för framkallning. Fotograferingen var överlag ett nytt område som under slutet av 1800-talet öppnade sig för kvinnor. På det området hade det ännu inte utformats några strikt könsbestämda seder och bruk, såsom inom de mer traditionella konstarterna. I Finland fanns under slutet av 1800-talet många fotografstudior som leddes av kvinnor. Mathilda fotograferade ändå mest för sitt eget nöjes skull och förevigade främst livet inom den egna familjekretsen.

För nutida forskare öppnar berättelsen om Mathilda Svinhufvuds liv ögonen för de möjligheter och begränsningar som ännu under slutet av 1800-talet definierade ståndskvinnors liv. Trots att förvärvsarbete bland kvinnor var mycket ovanligare på den tiden kunde Mathilda redan då skapa sig en karriär och ett livsutrymme som gav henne möjligheter till ett självständigt liv och till att förverkliga sig själv genom sitt konstnärliga intresse.

På det fotografi, taget i Eric Sundströms ateljé i Helsingfors, av klädseln att döma på 1890- eller 1900-talet, ser vi en kvinna vars stadiga blick ger ett intryck av en självständig person som hittat sin plats i livet. 

Petra Lehtoruusu,,
FM, doktorand i konsthistoria
Forskningsavdelningen vid  Finska litteratursällskapet och Helsingfors Universitet

Översättning till svenska: Monica Saxén

 

Uppgifter för artikeln har lämnats av: Kotkaniemi museum och Leena Svinhufvud. 

Tryckta källor: Juva, Einar W., P. E. Svinhufvud I 1861–1917. WSOY, Porvoo (Borgå) 1957.

Konttinen, Riitta, Naistaiteilijat Suomessa keskiajalta modernismin murrokseen (Kvinnliga konstnärer i Finland från medeltid till modernismens brytningstid). Tammi, Helsinki (Helsingfors) 2008. 

Pohls, Maritta, Ellen Svinhufvud. Suomalainen säätyläisnainen maalta (Ellen Svinhufvud. En finländsk ståndskvinna från landsbygden). Otava, Helsinki (Helsingfors) 2011.

Svinhufvud, Mathilda, ”Mehtoniemen Pekka”. Itsenäinen Suomi 12/1931. (Mehtoniemis Pekka. Det självständiga Finland 12/1931)

Riddaregatan 1
FI-00170 Helsingfors
FINLAND

 

+358 10 411 7260
kansli@riddarhuset.fi

 

© 2020 / Privacy policy